erkelenzdamm

Jag har blivit erbjuden att gästblogga, eller kanske en blandning av inbjudan och en liten påtvingning.

Jag kan börja med att presentera mig. Je suis Hatem. Jag går även under epitetet Hatman, Hatmania 2009 eller Pappa Hatem. Jag funderar på att lägga till Padre Hatem, det låter mer katolskt prästaktigt men det är en annan diskussion.

Jag är om det inte redan framgått en god vän till Sofie som bestämmde sig för att förära Berlin med min närvaro, på mina villkor förstås. Efter mycket tjat, från både Sofie, Matilda och en stor del av Berlins befolkning bestämde jag mig för att åka ner. Närmare bestämt så bokade jag flygbiljett 4 timmar innan jag skulle åka. Det är förstås mycket korkat, men otroligt kräm (från franskans créme de la créme). Jag utgår ifrån att Berlin behövde en till vacker man. Alla andra slutsatser vore vansinne.

Sofie var vänlig nog att erbjuda sin skinnsoffa som mäter ca 95 centimeter som tillfälligt boende, men jag avböjde vänligt men bestämt och checkade in på ett kräm hotell. Jag gillar att Berlin avgudar mig, men på mina villkor som sagt. Jag är även äldre en genomsnittet som läser denna blogg, och att för mig bo i en lägenhet som hyrs i tredje hand i gamla östberlin, sova bland smutstvätt, rulla mina egna cigaretter av ekonomiska skäl, samt titta in i en kyl som innehåller smör och 2 blad isbergsallad är inte vad mina läsare förväntar sig av mig. I aim to please som jag säger. Plus att jag har gjort studentköret redan eller tjejlumpen som det kallas i det här fallet. Jag gillar helt enkelt inte flyktingförläggningsscenariot. Det faktum att Matilda sover 19 timmar per dygn i "våningen" gör inte saken bättre. Det luktar gympapåse eller närmare bestämt lik, finns ingen hiss och smala trappor med heltäckningsmatta sedan Stalintiden. Att någon på andra våningen låser in folk i källaren ger en Fritzl känsla som jag kan vara utan. Toalletten ska vi inte tala om. Man ser både in från grannar och från köket. Vem vill stå och steka ägg, och se Matilda göra morgonbön med svett rinnandes ner för pannan samidigt som hon läser ett gammalt ex av aftonbladet trycker i sig djungelvrål och har en cigg i mungipan? Svar: Ingen.

Eftersom jag bor i bushen i Nigeria där utbudet av restauranger är minst sagt begränsat (om man inte gillar hund, råtta och Palmvin förstås) ville jag äta Sushi. Det är tydligen lättare sagt än gjort. Sushihaket drivs av risodlare vietnameser tror jag vars tyska kunskaper är starkt begränsade. Inte för att vår gemensamma insats var bättre, men vi jobbar inte och bor permanent i Berlin. Det tillåts helt enkelt lite svängrum. De hade en fiffig lösning med en lapp där man skrev vad man ville ha från en numrerad meny med bilder. Som en restauarang för 2 åringar som inte kan läsa eller skriva. Det passade oss perfekt. Jag tryckte i mig 400 bitar lax på något som liknade en uteservering. Det var snarare trötta parkbänkar som var så rangliga att de flög iväg om det blåste.

Efter vår lunch lämnade vi Matilda ifred, hon brydde sig egentligen inte så mycket om oss, eftersom jag jobbar i afrika präglas min vardag av korruption, och jag mutade Matilda med djungelvrål som hon gladeligen tog emot, gick tillbaks till hennes grotta och tryckte i sig hela påsen till ngn trött dvd. En asien kopia tror jag.

Eftersom min tyska är stark begränsad, till min fars stora förtret, han pluggade i tyskland och jag får höra eviga historier om att han minsann läste fysik med Otto  Hahn bla bla bla osv på max planck gesällschaft und Göteinstitut (min Pappa är rätt kul, han ser ut som en klassisk arab men pratar svenska med tysk brytning), det handlar egentligen bara om att han tycker att jag vid det här laget bör vara flytande på tyska. Det räcker tydligen inte att jag pratar 5 andra språk flytande, så tog jag med Sofie som tolk för att styra upp incheckningen på hotellet. Det bör tilläggas att Sofie tycker att jag kan vara dryg, arrogant och väldigt full av mig själv. Vilket är helt taget ur luften förstås. När jag hade checkat in bad jag killen i receptionen ordna så att min väska som var väldigt tung trots sin storlek kom till rummet. Halva receptionen och gästerna hoppade upp och skrek om att jag hade glömt min väska, jag gav de min "Burka Blick" som Sofie kallar den, min jag är en arg arab och lägg er inte i vad jag gör blick, eller jag bor i afrika blick vissa saker gör jag inte själv, och Sofie la på ett litet "jag skäms leende" och krympte till storleken av en strumpa.

Väl inne på hotellrummet bad jag Sofie länsa samtliga lösa föremål för att proppa min väska full. Schampo samt andra nymodigheter är sällsynta i Afrika och det är därför vitkigt att i sann Zigenar anda få maximal valuta för pengarna. Hon vägrade förstås. Snatteri är tydligen inte hennes stil. Man är ingen riktigt hotelltjuv förrän man har snott biblen.

Medan jag packade upp och fräschade till mig så njöt Sofie av Tv som inte är dubbad. Livet är tydligen inte bara jobbigt i Afrika, under tiden passade jag på att beställa roomservice för att få i mig en rackabajsare. Det visar sig att servitören var Afrikan, närmare bestämt Tunisier, och efter lite avhyvlingar på Arabiska var vi bästa vänner. Så bra att han ville att jag skulle gå ner till köket och hälsa på resten av packet  (en Egyptier tror jag), jag avböjde, Sofie däremot tyckte att det var väldigt gulligt, samtidigt som hon var måttligt road över att jag hade fått 2 kompisar på 3 timmar. Men det är för att jag är jag.

Sedan begav vi oss ut på stan. Sofie ville gärna att jag skulle åka U-Bahn vilket jag gjorde och ångrar fortfarande. Kollektivtrafik är för pöbeln och jag står över sådant. Att köpa biljetten var sjukt meckigt. Efter den obehagliga upplevelsen av baciller, berlinsvett und so weiter blev det senapsgasgul mercedes mer känd som TAXI.

Jag känner att inlägget kommer bli väldigt långt om jag ska ta er igenom hela resan så jag väljer att fokusera på 3 saker till innan jag avslutar:

1. Lionel som var Kameruns exdiktators son som vi träffade på Tapasstället. Blev tydligen min kompis. Smått ofrivilligt dock. Vi bestämde oss för att ta en "Powerlunch" dagen efter. Mest för att jag inte ville vara otrevlig mot honom eftersom han ville att vi skulle ut och dansa på kvällen. Jag förstår honom å andra sidan. Jag är en mycket attraktiv skapelse. Kanske Guds bästa, hitills iaf.  Ett powermöte innehåller flera faktorer, politik, pengar, statskupp och diamanter. Lionels Pappa Ahmadou som var diktator i Kamerun (http://en.wikipedia.org/wiki/Ahmadou_Ahidjo) blev förvisad i landsexil med sin familj. Loinel är väldigt bitter över detta och talade om sina modesta planer för mig om världsherravälde, att störta den sittande regeringen i en coup d'état och floskler i sann Afrikansk anda. Han behövde även en "small contribution" till sitt lilla venture på närmare bestämmt 12 miljoner USD. Jag sa att vi skulle återkomma om det, oljepriset har gått ner, det är lågkonjuktur, jag är inte ansvarig för att störta sittande regeringar osv.

2. En diskussion som jag känner att jag måste avsluta en gång för alla. Hatems grad av läckerhet. Matilda och Sofie lider tydligen av stark synnedsättning och en mycket förvirrad verklighetssyn. De höll liksom inte med om hur gudomlig jag var. Jag är helt enkelt de läckras Messias. För att slå hål på den här diskussionen så får ni med en bild på bloggen. Jag är 3 år, och redan då sockersöt. Min öron är iofs i vuxenstorlek, och mina byxor som för övrig var från Åhlens när pappa var på kurs här är kanske inte det hetaste. Men det sätter punkt för debatten

3. Sist men absolut inte minst. Att Maggan (Sofies Farmor) läser bloggen och gör inlägg är bland det coolaste som jag har varit med om. Min farmor som iofs föddes 1886 var fortfarande övertygad fram till sin död att nymodigheter som bilen bland annat är satans verk. Hon envisades med att göra saker som hon gjorde 1912. Det är förstås jobbigt att leva på 80-talet som hon gjorde. Det etyder även att den "mogna ungdomen" kan tack vare dessa nya medier ta del av mitt budskap och på sås sätt berika sin vardag och ja, hela sitt liv.

Med dessa ord avslutar jag detta inlägg. Denna blogg var långt ifrån Shulmans blogg. Men den har förbättrats. Speciellt de senaste dagarna där den avhandlar mig mer än Berlin. Och idag har den nått sin Kulmen.

Till Sofie säger jag bara:

"Hals- und Beinbruch!"

--

Regards,

Hatem Sabbagh