erkelenzdamm

God kväll!

Vilken dag! Idag har jag verkligen fått känna på hur det känns att vara orolig mamma.
Hämtade upp David idag vid 11 tiden från sjukhuset. Han fick tillåtelse att gå ut, hela dagen. Så vi åkte iväg till Mauerpark till den stora marknaden. Tog en pizza på vägen, har aldrig sett någon tycka så mycket om pizza, antar att sjukhusmaten inte är någon smakexplosion precis...

Jag älskar Mauerpark, på den marknaden kan man verkligen hitta allt. Och det är en sån otroligt härlig stämning där. Vi letade efter boots och skinnjacka till David. Hittade en ful skinnjacka som han tydligen tyckte var snygg så den köpte vi. Bara 15 euro! Sen var den en supergullig dam som gav honom en stickad tröja, hon tyckte han såg så kall ut. Och det gjorde han, han har ju inga egna kläder längre så det han hade på sig var två utslitna tröjor ett par byxor och tofflor. Dessutom var det nog den absolut kallaste dagen här. Runt 0 grader, men solen sken så det var mysigt kallt.

Jag ringde dit Louis för jag känner mig aldrig riktigt säker med David, kan skulle ju kunna få för sig att rymma och då känns det bra att ha någon med mig. David ville träffa en vän vid White Trash, och jag tänkte.. hm.. en vän? vem är det? vad ska ni göra? kan jag lämna honom? osv.. Men han tjatade och tjatade och till slut sa jag ja. Lämnade honom vid två och han lovade att vara tillbaka kl sju.

Det var verkligen ett inre dilemma för mig. Kan jag lämna en mentaltsjuk människa själv i Berlin som är ute under mitt ansvar... USCH det var jobbigt. Men som sagt, jag sa ja. Han skulle inte sluta tjata och han svor på vår vänskap.

Så jag lämnade honom där, gick en lite promenad med Louis sen åkte jag hem. Sov en liten eftermiddagnap och sen vid sju var jag tillbaka vid White Trash. Och då var det jobbigt! Han var inte där...
Hela vägen till restaurangen bad jag till Gud... Ville verkligen inte behöva ringa det jobbiga samtalet till sjukhuset och säga att jag lämnat honom och att han var borta.

Jag väntade i ca 10 minuter sen gick jag runt och kollade inne på White Trash och frågade om någon sett honom.

Jag gick ut igen och var precis på väg att ringa Louis för lite stöd och då hörde jag någon ropa, sooooofieeee. Och där släppte klumpen i magen. Där kom han lunkades med en cigg i munnen. Har nog aldrig varit så glad att se honom.

Därefter åkte vi raka vägen tillbaka till sjukhuset och jag lämnade honom där prick kl åtta!

Och nu är jag hemma och pustar ut! Vill aldrig behöva känna sådär igen. Jag borde nog egentligen inte ha lämnat honom. Men nu har han iallafall visat att man kan lita på honom på något litet plan.

Jag är helt slut, ska ta en tidig kväll.

God natt och glad Lucia